Så mysig

Plutten då! Det förstår jag verkligen att du gör *slänger över lite illergos*

LÄskigt! jag har en lillebror som heter Simon, dock inte alls lika söt som iller Simon! Men du kan få låna honom :)

Gå in på djurtransport.ifokus så kanske du kan hitta någon som kan frakta ner honom till Skåne

Blir en lång frakt :O
Han bor på andra sidan jordklotet :O

Förstår så väl att du saknar honom. Men du gjorde det som var bäst för stunden du får se det så.

Sänder ner en massa illergos genom cyber rymden. Kan nog övertala Eris att slänga med en puss med :-)

naw ni e för goa, tack för allt illergos, ibland undrar jag verkligen om jag gjorde rätt för de känns inte alls så emellanåt

Tacka Eris för den goa pussen Åsa. Kändes bättre när jag såg en bild på henne med, hon e så j*la söt, hon o Simon hade blivit världens bästa kompisar

Jag vill inte ha nån lillebror Linda, jag vill ha min iller-Simon hahaha.

Förstår att saknaden är stor Eva men jag tror att du gjorde helt rätt :)
Det är få som kan ta ett så svårt beslut, men du gjorde det som var bäst för dig och simon. Huvudsaken är att du vet att han har det bra :)

Du skulle kunna få en iller eller två av mig, hehe. Kanske dom som är försäkringslösa? :P

Tack Cecilia, jag får inbilla mig att jag gjorde rätt men som sagt vissa dagar så bara sitter jag i lipar o undrar om de var de.

Visst har han det superbra nu men de hjälper mig inte när jag saknar honom som värst. Tänk om jag alltid kommer känna så ?

Tackar för erbjudandet men jag avstår nog hehe.

Stor kram till dig Eva, jag vet hur det är att sakna ngn så att det gör ont.  kram

Tack vännen

Tror nästan jag mår ännu sämre nu när jag inte har nån iller. Sen Simon åkte har jag fått ett jäkla humör o tänder på alla dom 7 direkt. Fattar inte de skulle ta så hårt Hur överlever man de ?

#12: Du får arbeta på att må bättre i dig själv helt enkelt. Eller okej, det är inte enkelt. Det kräver en jäkla massa jobb att börja tycka om sig själv men det är värt det i slutändan.

#13, Du har så rätt, ju fortare jag mår bättre desto snabbare kan jag ju få hem en iller igen.

#14: Tänk så klok jag kan vara ibland :-)

#15

Förstår att du saknar honom. Det är aldrig lätt att behöva lämna bort ett djur… Lämnade ju själv tillbaka min hund till uppfödaren i april, efter drygt fyra år…

Usch så hemskt Alex, men ibland blir man som sagt tvungen (kramar om). Känner du fortfarande att det e jobbigt även om de gått så lång tid ?

#18 Ja det gör jag absolut. Han var en väldigt speciell hund, och ett sånt band som jag hade med honom har jag aldrig haft med nåt annat djur förut, och tvivlar på att jag nånsin kommer få.

Mycket var antagligen pga hans problem (som för övrigt var rätt lika mina egna ) som vi kämpade med varje dag i fyra år. Minsta lilla uppgift var en utmaning för oss. Ja, de vardagliga sakerna då, de mer "tävlingsinriktade" träningsuppgifterna var ju rena barnleken…

En mycket speciell hund som sagt. Och ska jag vara ärlig tror jag inte det kommer bli mindre jobbigt nånsin. För det viktigaste i våran relation var väl för mig att aldrig svika honom. För han behövde kunna lita på en till 100%. Och även om jag vet att jag gjorde rätt så känns det som att jag svikit honom. För han förstår ju inte…

Men så söt han e Alex !!

Det är just de som e så himla jobbigt, även om man vet man gjorde rätt så känns det ändå som ett stort jäkla svek oxå, just för att dom inte själva förstår de. Jag känner mig som världens sämsta matte.

Men hur övelever du saknaden ? Kan du hälsa på honom ? Mår han bra idag ? Hur gammal är han ? Vad var det för typ av problem du menade ni hade med honom ?

Hoppas de e okej att jag bombaderar dig med frågor.

#19 åh, är det inte en kelpie? jätte fin!

#20 Jaa du, jag har ju katt och häst i alla fall, även om hästen är rätt långt bort för tillfället, men det underlättar ju lite… Sen blir det väldigt jobbigt vissa perioder men då får man helt enkelt försöka intala sig själv att det var rätt gjort och han har det bra. Nu får han ju gå ständigt lös och valla får och hålla på… Det han älskade mest.

Jag kan hälsa på honom, ja. Har dock inte gjort det än, dels pga att jag vill vänta så länge som möjligt för att han inte ska tro att han ska åka med "hem" igen, och dels för att det är 50 mils avstånd.

Han var extremt osäker, möten med andra hundar, nya människor, nya platser… Allt sånt var jobbigt. Speciellt om han var kopplad, för han kände sig låst och inte kunde fly om det blev nödvändigt. Så redan som liten valp gjorde han utfall mot både människor och hundar på promenader. Människodelen lyckades jag träna bort, han brukade gå ner i diket och låtsas lukta på något om det var nån som kom med barnvagn eller cyklade förbi, som han då tyckte var lite läskigt. Men utfallen mot andra hundar lyckades jag aldrig få bort, då han var totalt okontaktbar i de lägena. Fick han väl hälsa på en hund, eller var lös, så var det dock aldrig några problem, han har fungerat ihop med precis varenda hund han har träffat. Så det var ju i koppel allting blev krångligt.

Det gjorde ju i alla fall att han behövde ha koll på allt hela tiden, så var han på något nytt ställe kunde han inte slappna av alls. Hade ju med honom hem till min pojkvän ett par tillfällen, när mina föräldrar var bortresta och det var extremt jobbigt för honom. Jag kunde ju inte lämna lägenheten utan honom, han tyckte det var alldeles tillräckligt när min pojkvän gjorde det (ylade och gnällde i flera timmar när han åkte till jobbet de första dagarna) och sen alla ljud i trappuppgången som han reagerade på.

Han fick dessutom panik av känslan av att vara fasthållen, dvs såna simpla vardagssaker som att torka tassarna var en utmaning… Han kunde alltså få riktig panik och hugga i vissa lägen (oftast i luften då, om man inte hamnade i vägen eftersom han aldrig siktade på något, det var ju en ren panikhandling). Men han gjorde allt för att undvika det, han skulle t.ex alltid ha något i munnen i såna lägen och gick iväg när det blev för jobbigt. Men kom alltid tillbaka utan att man sa något, eftersom han ville lyckas. Och när han gjorde det så hade jag världens lyckligaste hund vill jag lova! Vi lärde oss ju att läsa av honom, så det var ju inget jätteproblem, visste ju hur mycket han klarade åt gången och det blev ju bara bättre och bättre ju mer vi tränade på det. Men det var ju inte så vi kunde lämna bort honom till någon om vi skulle iväg nån dag eller så…

Han är fem år nu, hämtade hem honom för nästan exakt fem år sen, 21:a januari -05.

#21 Japp, det är en kelpie! Världens finaste.

#22, Oj det kan inte alls ha varit lätt men varför var han så ? Har du ofta kontakt med uppfödaren så du är säker på att han har det bra nu ?

Tycker du ska göra slag i saken o besöka honom, det betyder så enormt mycke o få träffa dom igen även om de kan kännas hårt när man kör hem igen.

Jag vet hur lycklig jag var när vi skulle hälsa på Simon o när jag fick se honom, ja.. de går inte att beskriva den lyckan o glädjen, jag tror han kände igen mig för han välkomna mig genom att tvätta ansiktet som han ofta gjorde hehe. Klart de kändes himla jobbigt när vi åkte därifrån men samtidgt kändes de super oxå för man fick se hur han har de nu o hur glad han e för att ha fått en kompis att leka med.

#23 Medfött antagligen, eftersom han visade tecken på osäkerhet redan när vi fått hem honom. Alternativt att något hände hos uppfödaren, som ingen vet något om.

Besöka honom ska jag, men det blir nog först till våren i så fall. Bra har han det, han vallar och lever livet med massa hundkompisar. Och behöver inte ens se åt ett koppel. Sen finns det väl vissa stressmoment även där, med besökande människor osv, men det är ju lite svårt att komma ifrån… Han har det ju betydligt bättre där än vad han hade haft här i lägenheten i alla fall. Hade jag haft råd och möjlighet att köpa ett hus lite utanför så hade jag dock tagit tillbaka honom!

#24, Okej förstår, skönt han har de super nu i alla fall, du får investera i ett hus längre fram o ha de som mål så du kan få tillbaks honom sen