Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (1) Senaste inläggen

Allmänt Artikel snack / tips Bilder... Dagens ros Dikter Djur Filmer, TV & Böcker Historier Lekar Natt mums Om Nattsudd.iFokus På löpsedeln Samlingar Sömn/Sömnproblem Tankar & Funderingar Tävlingar / Bidrag Veckans tips YouTube
Allmänt

Novell: Nattens gäst

2007-10-17 01:07 #0 av: Alex

Vicky satt ensam i mörkret utanför hyreshuset. Stentrappan kylde ner hennes rumpa, men det kände hon knappt. Fullmånen lyste upp mörkret och vinden fick trädens löv att rassla. Hennes långa, mörka hår fladdrade lätt omkring hennes ansikte. Det var helt öde ute, inte en rörelse, inte ett ljud förutom vindens sus. Det fanns inget som helst tecken på att det skulle finnas någon mer levande varelse än hon själv i världen för tillfället…

Hon tog upp sitt cigarettpaket ur fickan, plockade ur en cigg och tände den. Hon drog in, djupt och länge, slöt ögonen och bara njöt av smaken i några sekunder. Hon hade rökt så länge hon kunde minnas. Varför hon hade börjat var hon osäker på, kanske var det som för de flesta andra, hon ville vara tuff. Men hon hade snabbt upptäckt hur skönt det var att röka när hon mådde dåligt. När allt bara kändes skit var det underbart att få dra in något annat i kroppen, och blåsa ut allt jobbigt. Hon hade vart fast efter bara några enstaka cigaretter och tvivlade på att hon någonsin skulle kunna sluta. Egentligen var hon inte ens säker på att hon ville sluta. Hon tyckte om smaken, hon tyckte om att hålla den smala pinnen mellan fingrarna. Det hade blivit en vana, en vana hon trivdes med. Glöden från cigaretten lyste röd i mörkret. Så kraftigt att den borde synas på långt håll. Vad nu det hade för betydelse. Det fanns ändå ingen som såg den, ingen som såg henne. Hon var ensam.

Molnen på himlen förflyttade sig snabbt på himlen. Släppte fram ljuset från nya stjärnor och dolde samtidigt andra. Det gjorde att det såg ut som att stjärnorna flyttade på sig... Men så var det ju inte. Det visste alla. Men Vicky ville inte. Hon förstod inte varför alla litade så blint på det vetenskapen sa. En gång i tiden sa de att jorden var platt. Det stämde ju inte. Men då var ju alla säkra på att det var så... Nej, det skulle allt kunna komma nya teorier om saker i framtiden.

- Du kommer dö.
Vicky ryckte till. Hon tittade åt sidan där rösten kommit ifrån. Där stod en man, lång och smal i svart jacka och raka jeans. Åldern var svår att avgöra då månen kastade skuggor i hans ansikte. Men han lät inte jättegammal på rösten.
- Cigaretten, sa han. Den kommer döda dig en dag.
- Jag vet. svarade Vicky. Ju förr desto bättre...
- Vad får dig att tycka så? mannen slog sig ner bredvid Vicky på stentrappan, utan att fråga om det var okej. Men hon protesterade inte.
- Av vilken anledning ska jag leva? En dag kommer jag ju ändå dö, och ju längre folk har känt mig, desto ledsnare blir de väl när det händer. Eller hur?
- Ja, jo, så kan man väl se det kanske...
- Du då, när har du tänkt dö?
- Inte än på några år i alla fall. Jag trivs faktiskt rätt bra i våran hemska värld, tro't eller ej.
- Det var inte illa. Det vet jag inte när jag hörde någon säga senast... Å andra sidan var det längesen jag pratade med någon över huvud taget.
- Jaså, varför det?
- Eftersom jag ska dö. Jag vill ju inte göra folk ledsna i onödan.
- Är det bättre att du är ensam och ledsen hela livet?
- Jag är inte ledsen.

De blev tysta en stund. Satt och tittade upp mot himlen, mot fullmånen, som då och då försvann bakom molnen. Vicky fimpade cigaretten mot backen.
- Skräpa ner är inte heller bra. sa mannen.
- Varsågod, du får plocka upp den om du vill.
- Du bryr dig inte om att ta hand om världen heller, va?
- Nej. Varför skulle jag? Jag ska ju ändå dö.
- Men inte än. Dessutom kommer folk att leva efter dig, bryr du dig inte om dem?
- Jo det gör jag. Väldigt mycket. Det är därför jag aldrig ska ha barn. Så jag bryr mig extremt mycket, vi kan inte rädda världen ändå så det snällaste är att se till att folk slipper leva i den.
Mannen blev tyst i några sekunder.
- Du har en konstig syn på livet. sa han sen. Men jag måste ändå säga att du är smart. Fast på ett konstigt sätt.
- Vad är det som säger att det är jag som är konstig? Det kan väl vara alla andra. Det alla går och tror kan ju vara fel. Det finns inget som säger att det inte är jag som har rätt syn på saker, som tänker rätt.
- Tror du att den sannolikheten är stor?
- Det spelar väl ingen roll om sannolikheten är stor. Bara den finns. Och det gör den. Tänk på när man trodde att jorden var världens mittpunkt. Det var en, en enda man, som ansåg att det var fel. Men han hade ju rätt, eller hur?
- Det är sant.
- Exakt. Vad är det då som säger att jag inte kan ha rätt?

Det fick inte Vicky något svar på. Mannen satt, lugnt och tyst och tittade mot himlen. Vicky granskade honom i ett försök att förstå vad han tänkte på. Men mannen var totalt oläsbar. Hans kroppsspråk var intetsägande, precis som hans ansiktsuttryck och hans sätt att röra sig. Faktum vara att han nästan inte rörde sig alls...
- Varför sitter du ute nu? frågade han sen. Utan att vända blicken mot Vicky.
- Jag gillar mörkret.
- Varför?
- Det är lugnt, tyst och harmoniskt. Jag gillar månen och stjärnorna, jag gillar deras kontraster mot mörkret. Natten är vacker, men samtidigt mystisk.
- Lite som du.
- Kanske det. Varför sitter du här själv?
- Jag tycker om den nattliga luften. Den känns lätt och fräsch på något sätt. Och så gillar jag lugnet.
- Så du är också lite ensamvarg?
- Nej, det skulle jag inte påstå. Jag har fru och barn. Jag har sett till att människan kommer leva vidare, så jag vill ta hand om världen. Jag är inte lika duktig som du, jag tänker nog på mig själv i första hand. Nej, jag skulle nog mer kalla mig en tänkare... Då kan man behöva vara lite ensam ibland, eller i alla fall komma bort från vardagen. Men jag älskar min vardag, jag älskar människorna omkring mig. Så ensamvarg är jag inte.

Vicky tog upp en ny cigarett. Mannen följde hennes rörelser med blicken.
- Jag vet att jag kommer dö. sa Vicky trött.
- Det vet jag att du vet. Jag tänkte inte säga det igen.
De blev tysta. Ingen sa ett ord. Vicky började fundera lite. Vem var den där mannen egentligen? Varför ville han prata med henne, vart kom han ifrån och varför hade han kommit dit från första början? Hon hade aldrig stött på en enda människa där mitt i natten tidigare, hur kom det sig att hon gjorde det nu? Och varför just han?
- Jag tror att allt har en mening. sa han sen som om han kunde läsa hennes tankar. Det där med slumpen är bara påhitt alltihop, för att de inte hittat en vetenskaplig förklaring. Folk är rädda för sånt de inte förstår.
- Är inte du rädd då?
- Jo. sa han lugnt. Det är jag. Men det accepterar jag.
- Jag är inte rädd för någonting. sa Vicky och drog in djupt.
- Ingenting alls?
- Nej.
- Det tror jag nog du är. Du kanske bara inte har upptäckt det än. Eller så vill du inte erkänna det.
- För dig?
- För mig, för alla andra, eller för dig själv.
- Du har fel.
- Jaså.

Än en gång blev det tyst en stund. Sen reste sig mannen upp.
- Nu ska jag gå hem till min fru och mina barn. Så ska jag sova så jag orkar gå upp till jobbet imorgon.
- Tröttnar du aldrig på att ha ett så vanligt liv?
- Nej. Jag trivs med det.
Han log mot Vicky. Sen vände han sig om och gick iväg, en lugn men bestämd gång. Så försvann han bakom husknuten.

Vicky satt återigen ensam. Fast hon ansåg sig inte vara ensam. Hon hade mörkret, månen och stjärnorna hos sig, hon var ett med natten.

Mvh Alex
Värd för Ridsport
Medarbetare på Islandshäst

Anmäl
2007-10-17 03:14 #1 av: Faxlin

Oh, den var bra Alex. Som vanligt bär du skriver dina berättelser. De är en riktig fröjd att läsa.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2007-10-17 14:47 #2 av: kerstinjoh

Du är otrolig Alex! Något du borde ägna dig åt?

Anmäl
2007-10-17 16:33 #3 av: Alex

Tack. :) Ska erkänna att jag inte har läst igenom den själv... Generad Så det kändes bra att höra. ^^ Skrev den igårkväll, tog 40-50 minuter så nån jätteklass på den är det väl inte.. ;)

Mvh Alex
Värd för Ridsport
Medarbetare på Islandshäst

Anmäl
2007-10-17 17:40 #4 av: Faxlin

#3: Om det där inte var något du räknar som med klass. Så gör det mig ännu mer övertygad. Snälla Alex sattsa på att skriva något. Det kan vara en Novellsamling, en sage eller vad som. Oavsett vad du skriver ihop så blir det bra. Har aldrig läst något du skrivit som inte fått en att fastna direkt och vilja läsa mer. Så ta chansen, skriv en bok och skicka in till olika förlag.

Mvh Åsa

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2007-10-17 17:45 #5 av: Alex

Får väl bli novellsamling i så fall... För längre saker orkar jag inte skriva, har testat på det några gånger, men jag tröttnar efter ett tag, får ju andra idéer och börjar på nåt nytt istället. :P Men kanske skulle testa nåt sånt...

Mvh Alex
Värd för Ridsport
Medarbetare på Islandshäst

Anmäl
2007-10-17 23:16 #6 av: kerstinjoh

Tänk bara på dina noveller om hundarna i fokus. Helt suveräna!

Anmäl
2007-10-18 00:14 #7 av: V-lang

Du är helt otrolig som jag alltid sagt....du skulle faktiskt satsa på att skriva typ böcker. Den där var faktiskt jättebra och jag väntar som vanligt med spänning på nästa =)

Anmäl
2007-10-18 02:24 #8 av: Faxlin

#5: Ja men en novell samling då. Det vore väl något. Bara samla ihop ett gäng och sända in.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2007-10-18 09:19 #9 av: bubbelbubbel

wow! inte visste jag att du hade dessa egenskaper ! :D
väntar på att läsa mer alex-noveller :)

Anmäl
2007-10-18 15:57 #10 av: Alex

Tack :)

Mvh Alex
Värd för Ridsport
Medarbetare på Islandshäst

Anmäl
2007-10-18 22:20 #11 av: [Vargnatt]

Jättebra! :)

Anmäl
2010-02-26 02:57 #12 av: Loveferrets

Jag kommer vara den första som köper dina noveller Alex, fan va bra det va, allvar Kyss... , önskade jag var lika duktig som du. suveränt !

Anmäl
2010-06-24 04:43 #13 av: bluemary

 Bra skrivet ! Trodde att det var ett utdrag ur en bokGlad

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.